Hot stuff

Sommaren är här och det med besked, som jag drömt, fantiserat och längtat. Nu är den här och jag dör av värmeslag. Men det gör igenting. För igår satt jag på en sandstrand på norra Öland, brände mig på smalbenen och simmade i Östersjön (den bästa sjön!). Jag hade en fantastisk söndag innan jag satte mig på Silverlinjen tillbaka till Stockholm och mitt 32 gradiga kontor. Gårdagen hade kunnat gå till historien som den bästa söndagen hitills i år, om det inte vore så att jag hade plockat med mig DN söndag till stranden och möttes av en trädorgasm lagom till kaffet. Sinnligt, härligt och alldeles förskräckligt. Jag är kränkt. Det är inte okej att publicera en fyrasidig artikel om spirituella människor och härlighet i en söndagsbilaga. Om jag hade haft en prenumeration hade jag funderat på att säga upp den. Nu väntar jag bara en extra vecka tills jag sätter igång den igen. Egentligen är det väl härligt och fint att det samlas nästan två tusen människor i de värmländska skogarna för att hitta sig själva, tala om Indien och gå på workshops om tantrasex. Men jag klarar inte av det. Jag lider av hippiefobi och känner hur hela kroppen börjar klia när jag läser om härligheten. För inte kan jag låta bli att läsa, med skräckblandad förtjusning läser jag högt för badsällskapet och tills vi nästan dör och måste bada. Igen och igen. Tillslut är det över. Emma undrar om vi ska åka på ashram och jag hotar med stryk. Bränner mig på smalbenen och känner mig som världens varmaste. Beach 2010 tog vi med storm. Insmorda med barnsolskyddsfaktor 25 och badande i ångestsvettatacker. I'm feeling hot.

Martha

Så. Kate McGarrigle och hennes syrra släpper en skiva. I anslutning till det träffar Kate Loudon Wainwright III. De får två barn, Rufus och Martha. Kates syrra, Anna, träffar pckså en man, Dane Lanken, och de får en dotter Lucy. Kate och Loudon lyckas inte hålla ihop, så Loudon träffar en ny kvinna, Suzzy Roche, och får två barn, Lucy och Lexie. Och alla är i show biz. Jag förstår inte hur det går till. En hel klan där alla är så sjukt talangfulla. Det går säkert att göra trädet större, men mer än så klarar jag inte att hålla reda på.

Jag såg Rufus i torsdags när han spelade i Filadelfiakyrkan. Två timmar magi. Jag höll på att börja gråta när han spelade Martha. Han är helt fantastisk! Han och hans klan.

Good girl

Vi envisas med att vara duktiga flickor. Vi jobbar mer än kroppen säger är ok, vi lägger själen i sådant som bara förtjänar tankar, vi tömmer oss på livsglädje för sådant som egentligen ska fylla oss med lycka.

Jag börjar bli less på det här nu. Jag blir arg på mig själv som inte alltid klarar av att säga nej, ledsen när jag ser mina vänner gå sönder och förbannad när tjejer driver på varandra rakt in i väggen. När föddes den här duktigflickamentaliteten och vad gör vi åt den?

Kanske driver jag den själv. Jag kan inte tänka mig att inte vilja mer, att ha ett jobb jag inte brinner för, att jobba för att få pengar inte för att göra skillnad. Jag har inbillat mig att det gör mig lycklig. Är det så? Kanske, om jag sänker mina förväntningar på mig själv, så skulle jag bli minst lika lycklig med ett arbete som inte samtidigt i intervaller ger mig ångest? Jag vet inte, och jag vågar inte prova. Vågar inte släppa den duktiga flickan. Vem är jag utan henne?

Bad touch

Jag har lite galna vänner, och ibland blir vi lite galna ihop. Jag och en vän ägnar oss just nu åt att sätta ihop en lista med låtar som gör att du absolut INTE vill ha sex till. Vi har klassiker som Shut up and sleep with me, Vill du ha sex med mig och, såklart, the Bad Touch.

Jag spelade låten för min karl som då glatt meddelar att han gillar låten. På riktigt. Känns som en riktigt bad touch.

Hjulen på bussen

Sedan 2004 har jag varje år åkt på SSCOs valborgspubrunda (förutom 2008 då jag var så jetlaggad att jag knappt visste vad jag hette). I år ska jag inte åka. Det känns oerhört märkligt. Å andra sidan kan nivån ofta vara samma som i youtube-klippet, så jag kanske inte missar så mycket.

Hit 'em high

Folk blir av någon anledning ganska chockade när jag meddelar att jag är basketfan, gammal spelare och vilande coach. Inte lika chockade som när jag meddelar att jag är jurist, men det är ett annat inlägg.

Idag fick jag bevittna en fantastisk SM-vinst av 08 Stockholm. Solna ansåg sig själva besegrade någonstans i slutet på tredje perioden, och verkade liksom inte orka mer. När jag såg det glada laget fira sin vinst, insåg jag hur mycket jag saknar det. Inte bara sporten i sig, utan att vara del av ett lag. Den där lagkänslan har jag ännu inte upplevt inom något annat område än idrotten. Det kan vara att lagidrotter kräver träning 4 gånger i veckan plus matcher vid en viss nivå. Det kan vara den gemensamma fienden (alla andra lag). Eller så kan det vara att sist jag var del av ett lag så var jag 16 år gammal. Det kan vara så att jag har blivit så gammal att jag börjar romantisera mina mycket hatade tonår.

Vilket det än är så ska jag ta upp coachandet så fort jag får ett liv med något som kan kallas rutin. Och sen ska jag tvinga de små kidsen värma upp till den här låten VARJE match. För det gjorde jag.

(Eftersom varken Youtube eller Spotify verkar ha upphovsrätten till originalljudet får ni nedan videon och här en cover från ovan nämnda musikprogramvara)

I believe I can fly

Jag trodde aldrig att jag skulle få yttra dessa ord:

"Jag kanske inte kan komma till Madrid på onsdag, eftersom det är vulkanutbrott. På Island"

Som det ser ut nu håller flygplatserna på att öppna, så min förstagångsvisit till Madrid kan komma att hända. Men det känns så säkert när de säger saker som "vi flyger över molnet" eller "vi har provat att flyga, och det verkar ju gå bra". Min vilja att sätta på mig på ett plan under dessa omständigheter är inte stor.

Men jag får mentalt hålla någon i handen och intensivt lyssna på R. Kelly. "Jag kan flyga, jag är inte rädd"

Broken Promise Land

Jag lovade att jag skulle blogga minst en gång i veckan. Minst. Det var ett löfte jag tänkte hålla, för det här är en blogg jag tror på och jag och mina fellow bitterfittor kommer genom denna kanal få ut mycket viktig information till omvärlden.

Därför är det med skam jag nu erkänner att jag inte bloggat på minst en vecka. Jag bröt mitt löfte. Inte ok.

My last mistake

Var att gå och lägga mig till tonerna av den här skäggiga gitarrkillen.

Rebel girl

Bläddrar igenom mina Spotifyspellistor och kikar i mitt iTunesbibliotek och blir plågsamt medveten om vilken homosocial samling som utgör mina musikaliska preferenser. Det är män i grupp med gitarr och skägg, det är ensamma män med skägg och gitarr och det är andra män som sjunger om hur svårt det är att vara just man med både skägg och gitarr. För att parera flanellskjortorna har jag ganska många kvinnor i min samling. Vissa med gitarr, andra i grupp med stora röster och handklapp. Ganska många är arga och sjunger om ovanstående män med skägg och gitarr.

Det är väldigt få män eller kvinnor i min musiksamling som talar väldigt fort i takt till musiken. Det ska det bli ändring på. Säger fuck you och lyssnar på N.W.a och Gangsta, Gangsta samtidigt som jag tänker på Kerstin Thorvall och nödvändigheten i att dansa. Är övertygad om att denna fantastiska kvinna hade älskat att dansa till både M.I.A och N.W.a. Kerstin Thorvall var the Rebel girl som älskade att dansa, sa fuck you till hela världen och skrev normbrytande böcker om kvinnor och deras varande. Långt från trånande skäggiga män med gitarrer.

Love to hate you

Häromdagen hamnade jag mitt i en spännande diskussion om hat i allmänhet och vardagshat i synnerhet. Undertecknad kom ut som vardagshatare. Ni vet en sån person som är arg och upprörd över saker i vardagen. Stora som små saker. Det är viktigt att inte förväxla vardagshataren med rättshaveristen, vardagshataren bedriver inga stora korståg och hatar mer på ett högst personligt plan.

Jag är en typisk vardagshatare. Blir ofta arg på saker i min vardag: Som när någon parkerat sin barnvagn framför min cykel i cykelrummet och blockerar vägen ,när någon snor hissen framför näsan på mig eller när någon ställer in ett tomt mjölkpaket i kylen. Bara tanken på det sistnämnda gör att pulsen går upp. Vardagshataren inom mig är också ofta arg på tekniska saker som inte fungerar. Idag är jag arg på word, på offentliga jobb och på telias mobila bredband. Helt utan inbördes ordning.

Det är ofta frustrerande att vara en vardagshatare, det är tidskrävande, pulsen går upp och svetten kommer smygande i takt med att ilskan tilltar. Samtidigt håller vardagshatet mig levande och tar mig framåt. Som ur är så är jag inte en särskilt långsint vardagshatare, ilskan skiftar snabbt fokus. Det som stod i skottlinjen igår är glömt och begravet idag (undantaget offentliga jobb, vi ligger i ständig konflikt). I morgon är jag säkert arg på någonting annat. Om jag har tid att vara arg. Det är nämligen så fiffigt att jag samtidigt som jag är arg på vardagliga saker kan ha det himla trevligt och vara ruskigt rolig. Vardagshatet tar mig både uppåt och framåt och får mig att vilja förändra det som inte fungerar. Göra om, göra nytt och göra bättre. Vardagshatet är livsgivande.

Vardagshataren är nära besläktad med bitterfittan och den stora unnaren. Vi hänger gärna i gäng och vi trivs ihop. Vi är ett härligt gäng.

Jag har tänkt en hel del på det här med fördomar. Det är ju något som inte anses vara riktigt ok. Inte nåt man gärna framhåller när man berättar om sig själv.
"Jo, jag har jobbat med dittendatten, är intresserad av hattenfnatten, och sen tycker jag att skåningar i allmänhet är rasister".
Ingen jättebra samtalsöppning om man säger så. Trots att faktiskt i princip ALLA har fördomar, om ett eller annat. Jo, jag lovar. Du, jag, din morsa, din lågstadiefröken. Alla.
De som påstår att de inte har fördomar, tror jag (fördomsfull som jag är) inte har någon vidare självinsikt.
Jag har massor av fördomar. Om svarta, vita, svennar, finnar, blattar, tjocka, smala, outbildade, högutbildade, religiösa, södermänniskor, stureplansbrats, plastikopererade....
Jag tänker att jag nog är en rätt fördomsrik människa.
Ok, det är kanske inte en av mina finaste kvaliteer, men å andra sidan tycker jag absolut inte att det är min värsta sida heller.
Men visst finns det vissa fördomar jag inte gärna erkänner. Och där kommer det nästan mest fascinerande med allt in. Vad kommer det sig att vissa fördomar är mer "ok" än andra?
Jag är givetvis medveten om att det handlar om i vilka kretsar man rör sig, att det är beroende på vad som är normen i ens bekantskapskrets och värld som avgör, men det fascinerande med mig är att jag på nåt sätt alltid misslyckas med att hålla mig innanför den normen, oavsett sällskap. Lika säkert som en att det regnar på semestern lyckas pricka in att outa en av de där fördomarna som inte är ok.
Jag vill således lägga alla kort på bordet och skicka en hälsning till er som tycker att jag är mästare på att bajsa i det blåa skåpet. Det är ingen fördom, det är en sanning.

Creep

Jag har gått med på att springa Vår Ruset (och varför envisas de med att särskriva namnet?). Jag vet inte varför. Jag har inte tränat ordentligt sedan 2007. Jag hatar att springa. Jag är tävlingsmänniska och står därför inte ut med att gå loppet. Måste alltså träna. Det är så mycket med det här jag inte förstår. Men springa ett lopp ska jag tydligen.

(You're) Having my baby

Det händer något när man blir äldre. Alla andra runt en blir äldre också. Med ålder kommer vissa saker. Vissa finner jag naturliga, som examen, förstahandskontrakt eller bostadsrätt, tillsvidareanställning. Men när det kommer till barn och bröllop. Jag vänjer mig liksom inte. Och just nu pågår det en babyboom i min vänskapskrets. Jag älskar barn, och jag tycker det är fantastiskt att mina vänner skaffar dem, men är jag verkligen så gammal?

Du är min man

Jag älskar min karl. Han är en fin, jämställd man som gärna gör sådant jag aldrig gör, typ diska. Däremot gör han ibland saker som jag inte förstår. Här följer några:

1. Prata i telefon när han går på toalett
Ok, jag förstår grejen med att spara tid. Men på riktigt, har han verkligen så lite tid att han inte har tid att gå på toa utan att göra något annat samtidigt? Om det inte har med tid att göra förstår jag inte alls.

2. Den totala oförmågan att hänga upp handdukar
Det börjar bli bättre, men det frustrerande att gång på gång hitta handdukar där de gör som mest skada - i soffan, över de stoppade stolarna, på mitt duntäcke. I början sa jag till snällt. Sen gnällde jag. Nu har jag gått över i att förklara VARFÖR jag inte vill ha blöta handdukar i min säng. Den tredje strategin börjar som sagt ge lite resultat, men det är långt ifrån bra.

3. Bristande omvärldsanalys
Min karl är väldigt smart. Han är statistiker och förstår det han håller på med. På riktigt. Så på riktigt att han vill doktorera. Däremot kan han aldrig komma ihåg att han tömt mjölkpaketet och köpa ett nytt på vägen hem. Eller komma ihåg var han lagt sin iFån. Eller vad han ska göra imorgon. Därför skrivs det listor, till förbannelse. Och jag ska maila att komma ihåg mjölken till hans lista. Det går inte, för jag drar slutsatser från mjölken som tar slut till morgonkaffet, och kommer ihåg att köpa mjölk. Jag kan inte skriva listor.

När vi träffades för snart tre och ett halvt år sedan tyckte jag att vi var så lika. Men det var fel. Vi är så olika att det ibland gör mig galen. Men han är min man, och han gör så gott han kan.

My best friend

Beskriver sig själv som en skönsjungande duschartist med fler strängar på sin lyra. En explosiv latmask som arbetar för att utvecklas som livsartist. Hon är en fantastisk människa. På torsdag kommer hon hit och då flyger vi till Paris. Som jag längtar. Vi ska äta ost, prata om de här killarna och önska att vi hade fått vara med på deras planeringsmöte. Att hänga i gäng får plötsligt en helt ny dimension. En lite sötare sådan.

It should have been me!

Jag är bitter, och jag gillar det. Min bitterhet har blivit lite av en livsstil. Och därmed vill jag gärna hävda att jag var först med det hela (huruvida detta är sant eller inte spelar absolut ingen roll). Det är viktigt nu när bitterhet börjar bli trendigt.

Det är en konstart det här med bitterhet. Det bottnar i en förmåga att alltid hitta molnet på himlen, betala för den varmaste ölen, att alltid tycka att den där personen, hen har det lite bättre. Att sitta i en tvåa på Söder, med en finfin karl, bästa uppdraget, finaste vännerna och samtidigt vara bitter, det är höjden av expertis.

Jag gillar inte att bitterhet har blivit trendigt eftersom jag generellt är bitter på trender. Det hela gör mig jävligt bitter.

Så vacker utan spackel

Jag har köpt en rynkkräm.
(Eller, den korrekta benämningen är förmodligen anti rynkkräm, men nu fattar vad jag menar)
Det kanske inte verkar så dramatiskt, och det kändes inte så heller.
Så kom jag hem, ställde in den i badrumsskåpet.
En stund senare går sambon in, rumsterar en stund, och ropar sen till. Kommer ut med förbryllad min, och krämburken i handen. "Vad är det här?"
(Utav minen att döma skulle man kunna tro att det var bevis för att jag äter levande små kaniner i hemlighet, eller något ännu värre).
"Det är rynkkräm"
"Jaha" (lång tystnad) "Jag trodde inte du höll på med sånt"
(Återigen denna förvåning. Är rynkkräm knark egentligen? Har jag missat något?)
Höll på med sånt?
Jag måste backa bandet själv. Och nu några timmar senare har jag fortfarande inte fattat, men har i alla fall ett slags resonemang. Och en hög med nya funderingar.
Resonemanget är som följer. Min sambo skulle förmodligen beskriva mig som icke-fåfäng. Jag unnar mig hellre en bok än ett nytt klädesplagg eller något annat som skulle göra mig "snyggare".
Så har det alltid varit, ändå sen tonåren, konstigt nog.
Utseende och självbild var väl en issue på sitt sätt, men aldrig på det sätt jag tror många andras tonårstid präglades av. Som exempel kan nämnas att jag miste oskulden innan jag rakade mig under armarna första gången. (Möjligt att det kan ha funnits politiska motiv med i bilden, men inte så starka att jag minns dem som huvudskäl. Snarare ett ointresse.)

Men nu, plötsligt. Entré: Rynkkräm.
Och jag kom på mig själv med att byta kläder innan jag gick till jobbet häromdagen.
Frågan som dyker upp är; har jag till slut blivit fåfäng?
Och så många följdfrågor. Är det inte lite väl sent? (Snart 32 år gammal.) Vad blir nästa steg? (Anti-cellulitkräm? Visst finns det sån? Har jag celluliter?) Finns det fler oanade karaktärsdrag som kommer smyga fram? I så fall vilka? (Blyghet? Tålamod?)
Och framförallt; när känner man sig själv?

Eller så är en rynkkräm faktiskt bara en rynkkräm.