Jag har tänkt en hel del på det här med fördomar. Det är ju något som inte anses vara riktigt ok. Inte nåt man gärna framhåller när man berättar om sig själv.
"Jo, jag har jobbat med dittendatten, är intresserad av hattenfnatten, och sen tycker jag att skåningar i allmänhet är rasister".
Ingen jättebra samtalsöppning om man säger så. Trots att faktiskt i princip ALLA har fördomar, om ett eller annat. Jo, jag lovar. Du, jag, din morsa, din lågstadiefröken. Alla.
De som påstår att de inte har fördomar, tror jag (fördomsfull som jag är) inte har någon vidare självinsikt.
Jag har massor av fördomar. Om svarta, vita, svennar, finnar, blattar, tjocka, smala, outbildade, högutbildade, religiösa, södermänniskor, stureplansbrats, plastikopererade....
Jag tänker att jag nog är en rätt fördomsrik människa.
Ok, det är kanske inte en av mina finaste kvaliteer, men å andra sidan tycker jag absolut inte att det är min värsta sida heller.
Men visst finns det vissa fördomar jag inte gärna erkänner. Och där kommer det nästan mest fascinerande med allt in. Vad kommer det sig att vissa fördomar är mer "ok" än andra?
Jag är givetvis medveten om att det handlar om i vilka kretsar man rör sig, att det är beroende på vad som är normen i ens bekantskapskrets och värld som avgör, men det fascinerande med mig är att jag på nåt sätt alltid misslyckas med att hålla mig innanför den normen, oavsett sällskap. Lika säkert som en att det regnar på semestern lyckas pricka in att outa en av de där fördomarna som inte är ok.
Jag vill således lägga alla kort på bordet och skicka en hälsning till er som tycker att jag är mästare på att bajsa i det blåa skåpet. Det är ingen fördom, det är en sanning.

Creep

Jag har gått med på att springa Vår Ruset (och varför envisas de med att särskriva namnet?). Jag vet inte varför. Jag har inte tränat ordentligt sedan 2007. Jag hatar att springa. Jag är tävlingsmänniska och står därför inte ut med att gå loppet. Måste alltså träna. Det är så mycket med det här jag inte förstår. Men springa ett lopp ska jag tydligen.

(You're) Having my baby

Det händer något när man blir äldre. Alla andra runt en blir äldre också. Med ålder kommer vissa saker. Vissa finner jag naturliga, som examen, förstahandskontrakt eller bostadsrätt, tillsvidareanställning. Men när det kommer till barn och bröllop. Jag vänjer mig liksom inte. Och just nu pågår det en babyboom i min vänskapskrets. Jag älskar barn, och jag tycker det är fantastiskt att mina vänner skaffar dem, men är jag verkligen så gammal?

Du är min man

Jag älskar min karl. Han är en fin, jämställd man som gärna gör sådant jag aldrig gör, typ diska. Däremot gör han ibland saker som jag inte förstår. Här följer några:

1. Prata i telefon när han går på toalett
Ok, jag förstår grejen med att spara tid. Men på riktigt, har han verkligen så lite tid att han inte har tid att gå på toa utan att göra något annat samtidigt? Om det inte har med tid att göra förstår jag inte alls.

2. Den totala oförmågan att hänga upp handdukar
Det börjar bli bättre, men det frustrerande att gång på gång hitta handdukar där de gör som mest skada - i soffan, över de stoppade stolarna, på mitt duntäcke. I början sa jag till snällt. Sen gnällde jag. Nu har jag gått över i att förklara VARFÖR jag inte vill ha blöta handdukar i min säng. Den tredje strategin börjar som sagt ge lite resultat, men det är långt ifrån bra.

3. Bristande omvärldsanalys
Min karl är väldigt smart. Han är statistiker och förstår det han håller på med. På riktigt. Så på riktigt att han vill doktorera. Däremot kan han aldrig komma ihåg att han tömt mjölkpaketet och köpa ett nytt på vägen hem. Eller komma ihåg var han lagt sin iFån. Eller vad han ska göra imorgon. Därför skrivs det listor, till förbannelse. Och jag ska maila att komma ihåg mjölken till hans lista. Det går inte, för jag drar slutsatser från mjölken som tar slut till morgonkaffet, och kommer ihåg att köpa mjölk. Jag kan inte skriva listor.

När vi träffades för snart tre och ett halvt år sedan tyckte jag att vi var så lika. Men det var fel. Vi är så olika att det ibland gör mig galen. Men han är min man, och han gör så gott han kan.

My best friend

Beskriver sig själv som en skönsjungande duschartist med fler strängar på sin lyra. En explosiv latmask som arbetar för att utvecklas som livsartist. Hon är en fantastisk människa. På torsdag kommer hon hit och då flyger vi till Paris. Som jag längtar. Vi ska äta ost, prata om de här killarna och önska att vi hade fått vara med på deras planeringsmöte. Att hänga i gäng får plötsligt en helt ny dimension. En lite sötare sådan.

It should have been me!

Jag är bitter, och jag gillar det. Min bitterhet har blivit lite av en livsstil. Och därmed vill jag gärna hävda att jag var först med det hela (huruvida detta är sant eller inte spelar absolut ingen roll). Det är viktigt nu när bitterhet börjar bli trendigt.

Det är en konstart det här med bitterhet. Det bottnar i en förmåga att alltid hitta molnet på himlen, betala för den varmaste ölen, att alltid tycka att den där personen, hen har det lite bättre. Att sitta i en tvåa på Söder, med en finfin karl, bästa uppdraget, finaste vännerna och samtidigt vara bitter, det är höjden av expertis.

Jag gillar inte att bitterhet har blivit trendigt eftersom jag generellt är bitter på trender. Det hela gör mig jävligt bitter.

Så vacker utan spackel

Jag har köpt en rynkkräm.
(Eller, den korrekta benämningen är förmodligen anti rynkkräm, men nu fattar vad jag menar)
Det kanske inte verkar så dramatiskt, och det kändes inte så heller.
Så kom jag hem, ställde in den i badrumsskåpet.
En stund senare går sambon in, rumsterar en stund, och ropar sen till. Kommer ut med förbryllad min, och krämburken i handen. "Vad är det här?"
(Utav minen att döma skulle man kunna tro att det var bevis för att jag äter levande små kaniner i hemlighet, eller något ännu värre).
"Det är rynkkräm"
"Jaha" (lång tystnad) "Jag trodde inte du höll på med sånt"
(Återigen denna förvåning. Är rynkkräm knark egentligen? Har jag missat något?)
Höll på med sånt?
Jag måste backa bandet själv. Och nu några timmar senare har jag fortfarande inte fattat, men har i alla fall ett slags resonemang. Och en hög med nya funderingar.
Resonemanget är som följer. Min sambo skulle förmodligen beskriva mig som icke-fåfäng. Jag unnar mig hellre en bok än ett nytt klädesplagg eller något annat som skulle göra mig "snyggare".
Så har det alltid varit, ändå sen tonåren, konstigt nog.
Utseende och självbild var väl en issue på sitt sätt, men aldrig på det sätt jag tror många andras tonårstid präglades av. Som exempel kan nämnas att jag miste oskulden innan jag rakade mig under armarna första gången. (Möjligt att det kan ha funnits politiska motiv med i bilden, men inte så starka att jag minns dem som huvudskäl. Snarare ett ointresse.)

Men nu, plötsligt. Entré: Rynkkräm.
Och jag kom på mig själv med att byta kläder innan jag gick till jobbet häromdagen.
Frågan som dyker upp är; har jag till slut blivit fåfäng?
Och så många följdfrågor. Är det inte lite väl sent? (Snart 32 år gammal.) Vad blir nästa steg? (Anti-cellulitkräm? Visst finns det sån? Har jag celluliter?) Finns det fler oanade karaktärsdrag som kommer smyga fram? I så fall vilka? (Blyghet? Tålamod?)
Och framförallt; när känner man sig själv?

Eller så är en rynkkräm faktiskt bara en rynkkräm.