Så. Kate McGarrigle och hennes syrra släpper en skiva. I anslutning till det träffar Kate Loudon Wainwright III. De får två barn, Rufus och Martha. Kates syrra, Anna, träffar pckså en man, Dane Lanken, och de får en dotter Lucy. Kate och Loudon lyckas inte hålla ihop, så Loudon träffar en ny kvinna, Suzzy Roche, och får två barn, Lucy och Lexie. Och alla är i show biz. Jag förstår inte hur det går till. En hel klan där alla är så sjukt talangfulla. Det går säkert att göra trädet större, men mer än så klarar jag inte att hålla reda på.
Jag såg Rufus i torsdags när han spelade i Filadelfiakyrkan. Två timmar magi. Jag höll på att börja gråta när han spelade Martha. Han är helt fantastisk! Han och hans klan.
lördag 29 maj 2010
tisdag 25 maj 2010
Good girl
Vi envisas med att vara duktiga flickor. Vi jobbar mer än kroppen säger är ok, vi lägger själen i sådant som bara förtjänar tankar, vi tömmer oss på livsglädje för sådant som egentligen ska fylla oss med lycka.
Jag börjar bli less på det här nu. Jag blir arg på mig själv som inte alltid klarar av att säga nej, ledsen när jag ser mina vänner gå sönder och förbannad när tjejer driver på varandra rakt in i väggen. När föddes den här duktigflickamentaliteten och vad gör vi åt den?
Kanske driver jag den själv. Jag kan inte tänka mig att inte vilja mer, att ha ett jobb jag inte brinner för, att jobba för att få pengar inte för att göra skillnad. Jag har inbillat mig att det gör mig lycklig. Är det så? Kanske, om jag sänker mina förväntningar på mig själv, så skulle jag bli minst lika lycklig med ett arbete som inte samtidigt i intervaller ger mig ångest? Jag vet inte, och jag vågar inte prova. Vågar inte släppa den duktiga flickan. Vem är jag utan henne?
Jag börjar bli less på det här nu. Jag blir arg på mig själv som inte alltid klarar av att säga nej, ledsen när jag ser mina vänner gå sönder och förbannad när tjejer driver på varandra rakt in i väggen. När föddes den här duktigflickamentaliteten och vad gör vi åt den?
Kanske driver jag den själv. Jag kan inte tänka mig att inte vilja mer, att ha ett jobb jag inte brinner för, att jobba för att få pengar inte för att göra skillnad. Jag har inbillat mig att det gör mig lycklig. Är det så? Kanske, om jag sänker mina förväntningar på mig själv, så skulle jag bli minst lika lycklig med ett arbete som inte samtidigt i intervaller ger mig ångest? Jag vet inte, och jag vågar inte prova. Vågar inte släppa den duktiga flickan. Vem är jag utan henne?
söndag 23 maj 2010
Bad touch
Jag har lite galna vänner, och ibland blir vi lite galna ihop. Jag och en vän ägnar oss just nu åt att sätta ihop en lista med låtar som gör att du absolut INTE vill ha sex till. Vi har klassiker som Shut up and sleep with me, Vill du ha sex med mig och, såklart, the Bad Touch.
Jag spelade låten för min karl som då glatt meddelar att han gillar låten. På riktigt. Känns som en riktigt bad touch.
Jag spelade låten för min karl som då glatt meddelar att han gillar låten. På riktigt. Känns som en riktigt bad touch.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)