Hot stuff

Sommaren är här och det med besked, som jag drömt, fantiserat och längtat. Nu är den här och jag dör av värmeslag. Men det gör igenting. För igår satt jag på en sandstrand på norra Öland, brände mig på smalbenen och simmade i Östersjön (den bästa sjön!). Jag hade en fantastisk söndag innan jag satte mig på Silverlinjen tillbaka till Stockholm och mitt 32 gradiga kontor. Gårdagen hade kunnat gå till historien som den bästa söndagen hitills i år, om det inte vore så att jag hade plockat med mig DN söndag till stranden och möttes av en trädorgasm lagom till kaffet. Sinnligt, härligt och alldeles förskräckligt. Jag är kränkt. Det är inte okej att publicera en fyrasidig artikel om spirituella människor och härlighet i en söndagsbilaga. Om jag hade haft en prenumeration hade jag funderat på att säga upp den. Nu väntar jag bara en extra vecka tills jag sätter igång den igen. Egentligen är det väl härligt och fint att det samlas nästan två tusen människor i de värmländska skogarna för att hitta sig själva, tala om Indien och gå på workshops om tantrasex. Men jag klarar inte av det. Jag lider av hippiefobi och känner hur hela kroppen börjar klia när jag läser om härligheten. För inte kan jag låta bli att läsa, med skräckblandad förtjusning läser jag högt för badsällskapet och tills vi nästan dör och måste bada. Igen och igen. Tillslut är det över. Emma undrar om vi ska åka på ashram och jag hotar med stryk. Bränner mig på smalbenen och känner mig som världens varmaste. Beach 2010 tog vi med storm. Insmorda med barnsolskyddsfaktor 25 och badande i ångestsvettatacker. I'm feeling hot.

Martha

Så. Kate McGarrigle och hennes syrra släpper en skiva. I anslutning till det träffar Kate Loudon Wainwright III. De får två barn, Rufus och Martha. Kates syrra, Anna, träffar pckså en man, Dane Lanken, och de får en dotter Lucy. Kate och Loudon lyckas inte hålla ihop, så Loudon träffar en ny kvinna, Suzzy Roche, och får två barn, Lucy och Lexie. Och alla är i show biz. Jag förstår inte hur det går till. En hel klan där alla är så sjukt talangfulla. Det går säkert att göra trädet större, men mer än så klarar jag inte att hålla reda på.

Jag såg Rufus i torsdags när han spelade i Filadelfiakyrkan. Två timmar magi. Jag höll på att börja gråta när han spelade Martha. Han är helt fantastisk! Han och hans klan.

Good girl

Vi envisas med att vara duktiga flickor. Vi jobbar mer än kroppen säger är ok, vi lägger själen i sådant som bara förtjänar tankar, vi tömmer oss på livsglädje för sådant som egentligen ska fylla oss med lycka.

Jag börjar bli less på det här nu. Jag blir arg på mig själv som inte alltid klarar av att säga nej, ledsen när jag ser mina vänner gå sönder och förbannad när tjejer driver på varandra rakt in i väggen. När föddes den här duktigflickamentaliteten och vad gör vi åt den?

Kanske driver jag den själv. Jag kan inte tänka mig att inte vilja mer, att ha ett jobb jag inte brinner för, att jobba för att få pengar inte för att göra skillnad. Jag har inbillat mig att det gör mig lycklig. Är det så? Kanske, om jag sänker mina förväntningar på mig själv, så skulle jag bli minst lika lycklig med ett arbete som inte samtidigt i intervaller ger mig ångest? Jag vet inte, och jag vågar inte prova. Vågar inte släppa den duktiga flickan. Vem är jag utan henne?

Bad touch

Jag har lite galna vänner, och ibland blir vi lite galna ihop. Jag och en vän ägnar oss just nu åt att sätta ihop en lista med låtar som gör att du absolut INTE vill ha sex till. Vi har klassiker som Shut up and sleep with me, Vill du ha sex med mig och, såklart, the Bad Touch.

Jag spelade låten för min karl som då glatt meddelar att han gillar låten. På riktigt. Känns som en riktigt bad touch.

Hjulen på bussen

Sedan 2004 har jag varje år åkt på SSCOs valborgspubrunda (förutom 2008 då jag var så jetlaggad att jag knappt visste vad jag hette). I år ska jag inte åka. Det känns oerhört märkligt. Å andra sidan kan nivån ofta vara samma som i youtube-klippet, så jag kanske inte missar så mycket.

Hit 'em high

Folk blir av någon anledning ganska chockade när jag meddelar att jag är basketfan, gammal spelare och vilande coach. Inte lika chockade som när jag meddelar att jag är jurist, men det är ett annat inlägg.

Idag fick jag bevittna en fantastisk SM-vinst av 08 Stockholm. Solna ansåg sig själva besegrade någonstans i slutet på tredje perioden, och verkade liksom inte orka mer. När jag såg det glada laget fira sin vinst, insåg jag hur mycket jag saknar det. Inte bara sporten i sig, utan att vara del av ett lag. Den där lagkänslan har jag ännu inte upplevt inom något annat område än idrotten. Det kan vara att lagidrotter kräver träning 4 gånger i veckan plus matcher vid en viss nivå. Det kan vara den gemensamma fienden (alla andra lag). Eller så kan det vara att sist jag var del av ett lag så var jag 16 år gammal. Det kan vara så att jag har blivit så gammal att jag börjar romantisera mina mycket hatade tonår.

Vilket det än är så ska jag ta upp coachandet så fort jag får ett liv med något som kan kallas rutin. Och sen ska jag tvinga de små kidsen värma upp till den här låten VARJE match. För det gjorde jag.

(Eftersom varken Youtube eller Spotify verkar ha upphovsrätten till originalljudet får ni nedan videon och här en cover från ovan nämnda musikprogramvara)

I believe I can fly

Jag trodde aldrig att jag skulle få yttra dessa ord:

"Jag kanske inte kan komma till Madrid på onsdag, eftersom det är vulkanutbrott. På Island"

Som det ser ut nu håller flygplatserna på att öppna, så min förstagångsvisit till Madrid kan komma att hända. Men det känns så säkert när de säger saker som "vi flyger över molnet" eller "vi har provat att flyga, och det verkar ju gå bra". Min vilja att sätta på mig på ett plan under dessa omständigheter är inte stor.

Men jag får mentalt hålla någon i handen och intensivt lyssna på R. Kelly. "Jag kan flyga, jag är inte rädd"