Hjulen på bussen

Sedan 2004 har jag varje år åkt på SSCOs valborgspubrunda (förutom 2008 då jag var så jetlaggad att jag knappt visste vad jag hette). I år ska jag inte åka. Det känns oerhört märkligt. Å andra sidan kan nivån ofta vara samma som i youtube-klippet, så jag kanske inte missar så mycket.

Hit 'em high

Folk blir av någon anledning ganska chockade när jag meddelar att jag är basketfan, gammal spelare och vilande coach. Inte lika chockade som när jag meddelar att jag är jurist, men det är ett annat inlägg.

Idag fick jag bevittna en fantastisk SM-vinst av 08 Stockholm. Solna ansåg sig själva besegrade någonstans i slutet på tredje perioden, och verkade liksom inte orka mer. När jag såg det glada laget fira sin vinst, insåg jag hur mycket jag saknar det. Inte bara sporten i sig, utan att vara del av ett lag. Den där lagkänslan har jag ännu inte upplevt inom något annat område än idrotten. Det kan vara att lagidrotter kräver träning 4 gånger i veckan plus matcher vid en viss nivå. Det kan vara den gemensamma fienden (alla andra lag). Eller så kan det vara att sist jag var del av ett lag så var jag 16 år gammal. Det kan vara så att jag har blivit så gammal att jag börjar romantisera mina mycket hatade tonår.

Vilket det än är så ska jag ta upp coachandet så fort jag får ett liv med något som kan kallas rutin. Och sen ska jag tvinga de små kidsen värma upp till den här låten VARJE match. För det gjorde jag.

(Eftersom varken Youtube eller Spotify verkar ha upphovsrätten till originalljudet får ni nedan videon och här en cover från ovan nämnda musikprogramvara)

I believe I can fly

Jag trodde aldrig att jag skulle få yttra dessa ord:

"Jag kanske inte kan komma till Madrid på onsdag, eftersom det är vulkanutbrott. På Island"

Som det ser ut nu håller flygplatserna på att öppna, så min förstagångsvisit till Madrid kan komma att hända. Men det känns så säkert när de säger saker som "vi flyger över molnet" eller "vi har provat att flyga, och det verkar ju gå bra". Min vilja att sätta på mig på ett plan under dessa omständigheter är inte stor.

Men jag får mentalt hålla någon i handen och intensivt lyssna på R. Kelly. "Jag kan flyga, jag är inte rädd"

Broken Promise Land

Jag lovade att jag skulle blogga minst en gång i veckan. Minst. Det var ett löfte jag tänkte hålla, för det här är en blogg jag tror på och jag och mina fellow bitterfittor kommer genom denna kanal få ut mycket viktig information till omvärlden.

Därför är det med skam jag nu erkänner att jag inte bloggat på minst en vecka. Jag bröt mitt löfte. Inte ok.

My last mistake

Var att gå och lägga mig till tonerna av den här skäggiga gitarrkillen.

Rebel girl

Bläddrar igenom mina Spotifyspellistor och kikar i mitt iTunesbibliotek och blir plågsamt medveten om vilken homosocial samling som utgör mina musikaliska preferenser. Det är män i grupp med gitarr och skägg, det är ensamma män med skägg och gitarr och det är andra män som sjunger om hur svårt det är att vara just man med både skägg och gitarr. För att parera flanellskjortorna har jag ganska många kvinnor i min samling. Vissa med gitarr, andra i grupp med stora röster och handklapp. Ganska många är arga och sjunger om ovanstående män med skägg och gitarr.

Det är väldigt få män eller kvinnor i min musiksamling som talar väldigt fort i takt till musiken. Det ska det bli ändring på. Säger fuck you och lyssnar på N.W.a och Gangsta, Gangsta samtidigt som jag tänker på Kerstin Thorvall och nödvändigheten i att dansa. Är övertygad om att denna fantastiska kvinna hade älskat att dansa till både M.I.A och N.W.a. Kerstin Thorvall var the Rebel girl som älskade att dansa, sa fuck you till hela världen och skrev normbrytande böcker om kvinnor och deras varande. Långt från trånande skäggiga män med gitarrer.

Love to hate you

Häromdagen hamnade jag mitt i en spännande diskussion om hat i allmänhet och vardagshat i synnerhet. Undertecknad kom ut som vardagshatare. Ni vet en sån person som är arg och upprörd över saker i vardagen. Stora som små saker. Det är viktigt att inte förväxla vardagshataren med rättshaveristen, vardagshataren bedriver inga stora korståg och hatar mer på ett högst personligt plan.

Jag är en typisk vardagshatare. Blir ofta arg på saker i min vardag: Som när någon parkerat sin barnvagn framför min cykel i cykelrummet och blockerar vägen ,när någon snor hissen framför näsan på mig eller när någon ställer in ett tomt mjölkpaket i kylen. Bara tanken på det sistnämnda gör att pulsen går upp. Vardagshataren inom mig är också ofta arg på tekniska saker som inte fungerar. Idag är jag arg på word, på offentliga jobb och på telias mobila bredband. Helt utan inbördes ordning.

Det är ofta frustrerande att vara en vardagshatare, det är tidskrävande, pulsen går upp och svetten kommer smygande i takt med att ilskan tilltar. Samtidigt håller vardagshatet mig levande och tar mig framåt. Som ur är så är jag inte en särskilt långsint vardagshatare, ilskan skiftar snabbt fokus. Det som stod i skottlinjen igår är glömt och begravet idag (undantaget offentliga jobb, vi ligger i ständig konflikt). I morgon är jag säkert arg på någonting annat. Om jag har tid att vara arg. Det är nämligen så fiffigt att jag samtidigt som jag är arg på vardagliga saker kan ha det himla trevligt och vara ruskigt rolig. Vardagshatet tar mig både uppåt och framåt och får mig att vilja förändra det som inte fungerar. Göra om, göra nytt och göra bättre. Vardagshatet är livsgivande.

Vardagshataren är nära besläktad med bitterfittan och den stora unnaren. Vi hänger gärna i gäng och vi trivs ihop. Vi är ett härligt gäng.