Love to hate you

Häromdagen hamnade jag mitt i en spännande diskussion om hat i allmänhet och vardagshat i synnerhet. Undertecknad kom ut som vardagshatare. Ni vet en sån person som är arg och upprörd över saker i vardagen. Stora som små saker. Det är viktigt att inte förväxla vardagshataren med rättshaveristen, vardagshataren bedriver inga stora korståg och hatar mer på ett högst personligt plan.

Jag är en typisk vardagshatare. Blir ofta arg på saker i min vardag: Som när någon parkerat sin barnvagn framför min cykel i cykelrummet och blockerar vägen ,när någon snor hissen framför näsan på mig eller när någon ställer in ett tomt mjölkpaket i kylen. Bara tanken på det sistnämnda gör att pulsen går upp. Vardagshataren inom mig är också ofta arg på tekniska saker som inte fungerar. Idag är jag arg på word, på offentliga jobb och på telias mobila bredband. Helt utan inbördes ordning.

Det är ofta frustrerande att vara en vardagshatare, det är tidskrävande, pulsen går upp och svetten kommer smygande i takt med att ilskan tilltar. Samtidigt håller vardagshatet mig levande och tar mig framåt. Som ur är så är jag inte en särskilt långsint vardagshatare, ilskan skiftar snabbt fokus. Det som stod i skottlinjen igår är glömt och begravet idag (undantaget offentliga jobb, vi ligger i ständig konflikt). I morgon är jag säkert arg på någonting annat. Om jag har tid att vara arg. Det är nämligen så fiffigt att jag samtidigt som jag är arg på vardagliga saker kan ha det himla trevligt och vara ruskigt rolig. Vardagshatet tar mig både uppåt och framåt och får mig att vilja förändra det som inte fungerar. Göra om, göra nytt och göra bättre. Vardagshatet är livsgivande.

Vardagshataren är nära besläktad med bitterfittan och den stora unnaren. Vi hänger gärna i gäng och vi trivs ihop. Vi är ett härligt gäng.