Condemnation

Jag har tänkt en hel del på det här med fördomar. Det är ju något som inte anses vara riktigt ok. Inte nåt man gärna framhåller när man berättar om sig själv.
"Jo, jag har jobbat med dittendatten, är intresserad av hattenfnatten, och sen tycker jag att skåningar i allmänhet är rasister".
Ingen jättebra samtalsöppning om man säger så. Trots att faktiskt i princip ALLA har fördomar, om ett eller annat. Jo, jag lovar. Du, jag, din morsa, din lågstadiefröken. Alla.
De som påstår att de inte har fördomar, tror jag (fördomsfull som jag är) inte har någon vidare självinsikt.
Jag har massor av fördomar. Om svarta, vita, svennar, finnar, blattar, tjocka, smala, outbildade, högutbildade, religiösa, södermänniskor, stureplansbrats, plastikopererade....
Jag tänker att jag nog är en rätt fördomsrik människa.
Ok, det är kanske inte en av mina finaste kvaliteer, men å andra sidan tycker jag absolut inte att det är min värsta sida heller.
Men visst finns det vissa fördomar jag inte gärna erkänner. Och där kommer det nästan mest fascinerande med allt in. Vad kommer det sig att vissa fördomar är mer "ok" än andra?
Jag är givetvis medveten om att det handlar om i vilka kretsar man rör sig, att det är beroende på vad som är normen i ens bekantskapskrets och värld som avgör, men det fascinerande med mig är att jag på nåt sätt alltid misslyckas med att hålla mig innanför den normen, oavsett sällskap. Lika säkert som en att det regnar på semestern lyckas pricka in att outa en av de där fördomarna som inte är ok.
Jag vill således lägga alla kort på bordet och skicka en hälsning till er som tycker att jag är mästare på att bajsa i det blåa skåpet. Det är ingen fördom, det är en sanning.