Vi envisas med att vara duktiga flickor. Vi jobbar mer än kroppen säger är ok, vi lägger själen i sådant som bara förtjänar tankar, vi tömmer oss på livsglädje för sådant som egentligen ska fylla oss med lycka.
Jag börjar bli less på det här nu. Jag blir arg på mig själv som inte alltid klarar av att säga nej, ledsen när jag ser mina vänner gå sönder och förbannad när tjejer driver på varandra rakt in i väggen. När föddes den här duktigflickamentaliteten och vad gör vi åt den?
Kanske driver jag den själv. Jag kan inte tänka mig att inte vilja mer, att ha ett jobb jag inte brinner för, att jobba för att få pengar inte för att göra skillnad. Jag har inbillat mig att det gör mig lycklig. Är det så? Kanske, om jag sänker mina förväntningar på mig själv, så skulle jag bli minst lika lycklig med ett arbete som inte samtidigt i intervaller ger mig ångest? Jag vet inte, och jag vågar inte prova. Vågar inte släppa den duktiga flickan. Vem är jag utan henne?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar